Låg och tänkte på en sak innan jag somnade imorse. Det här med barn. Det kan vara en känslig fråga för många. Egentligen för vem som helst beroende på vad frågan är gällande barn.
Men om vi säger såhär då.
Du vill ha barn, så in i norden. Klockan tickar sen länge tillbaka. Och sen träffar du mannen i ditt liv. Du blir kär upp över öronen, ni går igenom både förälskelsefasen och "smekmånaden" och du känner att du är tiden inne.
Men det visar sig att han inte alls vill ha barn, kan inte ens tänka sig att fundera på det.
Du står nu i ett vägval. Stanna hos mannen du älskar eller leta efter en ny som faktiskt vill ha barn.
Jag känner själv att det är en knivig fråga.

Min underbara tjej var planerad och vi älskar henne över allt på denna jord. Och vi har pratat om att skaffa en till liten. Men inte nu, inte snart utan senare. Även om jag kan känna att det skulle vara otroligt mysigt med en till, få klappa på magen och allt som hör till. Men inte än, vi är inte redo för ett till underverk.

Om du nu är i en sån sits då? Du har ett barn och känner att du inte alls är klar. Du vill ha minst ett till men din partner säger nej nej och åter nej. Ska du nöja dig eller separera för att kanske hitta en ny som vill ha barn med dig? Kniviga frågor ger ofta kniviga svar. Jag skulle inte kunna lämna den jag älskar, för jag har redan ett underverk. Men samtidigt skulle jag inte känna mig hel, något skulle saknas.

Nej får sluta tänka på knepiga saker innan jag ska sova. Som ni kanske förstår har jag sovit alldeles för lite för denna natt. Men sen är jag ledig en hel vecka så den bjuder jag på!