Ja här kommer då min berättelse. 5 veckor efter mitt under kom till världen.

Sammandragingar hade jag haft nåra till och från redan nåra veckor innan, men de gick att överleva. Det gjorde inte speciellt ont men de kändes ändå. Mest såg väl magen rolig ut eftersom den blev stenhård och fick nån rolig form.

En vacker med blåsig torsdag, 11/6, fick jag onda värkar. Satt fast ute på balkongen och kom inte upp. Thommy var och hjälpte pappa så han kunde inte heller hjälpa mig in. Ringde och pratade med Jessica som tyckte att jag skulle ringa förlossningen och även mamma tyckte samma. Hon blev så till sig så hon ringde pappa och nästan sa att jag födde på balkongen och han behövde skicka hem Thommy.
När han väl kom hem hjälpte han mig in och jag ringde förlossningen som sa att jag kunde komma in på kontroll om det kändes bäst. Värkarna kom väl fortfarande oregelbundet men vilken smärta vissa gav.
På kontrollen visade sig att det enbart var förvärkar och fick en liten "godispåse" med värktabletter inför natten.

Därefter åkte vi till Cilla för att fira Ida som fyllde år. Ont hade man väl men man kunde fortfarande andas och röra sig genom värkarna.
När vi kom hem drog jag i mig mina tabletter och gick och la mig. Slocknade direkt och när jag väl vaknade så kände jag mig tung som en elefant och allt var fyrkantigt. Nerknarkad till tusen, Thommy fick hjälpa mig till toaletten och tillbaka för jag var så yr.

Helgen löpte på och på söndagen, 14/6, hade jag lite småont igen. Efter jag varit på toa och upptäckt blod så blev jag mest rädd och ringde förlossningen som sa att jag kunde vara lugn då det antagligen var slemproppen som gått och det kunde ta dagar innan själva förlossningen startat. Jag blev ändå rädd och försökte sova bort saken men slutade med tårar som rann och en söt Thommy som höll om en och lugnade mig.
Efter ett tag började jag få värkar igen, värre än de jag fått innan helgen, klockan var nu runt sex på kvällen.

Började väl till slut klocka värkarna då jag tyckte att de kom mer regelbundet och gav mig mer smärta. Hade väl hört att man inte skulle kunna andas ordentligt, då visste man att det var på G.
Ringde förlossningen igen när jag hade fem min mellan värkarna och fick prata med en tjurig barnmorska som sa att jag kunde få komma upp på en kontroll. För nu var det iaf inte dags! Jag var ju förstföderska och då brukade det inte gå såhär fort minsann! Samtalet gjorde mig lite orolig men vi ringde pappa som fick komma och hämta Victor.

Klockan tio lämnade vi lägenheten och åkte mot förlossningen. Fick komma in i ett undersökningsrum där de kollade sammandragningar och fick sedan en undersökning. Nu skulle det bli barn! Jag var öppen 4 cm.
Thommy gick ut och ringde runt och sa att det var dags, pappa blev nog mest rörd och gav ifrån sig ett snyft.
Vi fick därefter träffa barnmorskan vi skulle ha med oss tills Freja kommit ut.
Hon undrade hur vi ville ha det och eftersom det var första gången så visste vi int riktigt. Hon frågade om jag ville ta ett bad och det lät bra tyckte jag.
Väl i badet kom värkarna oftare och gjorde riktigt ont. Sån där smärta man vill ruska av sig men det inte går.
Badade kanske en timme och sedan vandrade vi tillbaka till rummet där jag fick tag i lustgasen.
Alla säger att den är bäst och underbar men jag blev bara spyfärdig och gav den då till Thommy som hade kul ett tag. Det finns dessutom på film ;)

När jag inte kunde andas genom värkarna och hade så ont så jag trodde jag skulle dö ringde jag på barnmorskan för starkare grejjer. Dags för epudiral. Som tur var hade narkosläkarn tid direkt så det gick undan. Kändes som att hela rummet var fullt med folk som slet och drog i mig. Ville mest slå till någon pga av smärkan jag hade konstant. Fick tag i lustgasen som höll mig sysselsatt tills epudiralen började värka, som nästan var direkt! Barnmorskan stack även hål på hinnan så vattnet gick.
När den hoppat igång fick jag frossa så fort jag fick en värk. Barnmorskan sa att det bara var att ringda när krystvärkarna kom, som om jag visste hur de kändes !? Men jodå det märkte jag.


Kände mig skitnödig men det var det inte dags för, var helt öppen och bebis var påväg ut. Det var bara dags att krysta, låg först på sidan men kände att det inte gick alls för mig och fick då lägga mig på rygg. Nu skulle jag ut å ro!
Skjut ifrån med benen, dra med armarna, hakan i bröstet och krysta! Som om man är dödshård i magen sa hon.
Gulliga Marie (barnmorskan) hon puschade på mig så otroligt bra.
Thommy hjälpte till med huvudet och höll det nere åt mig, försöka trycka det bakåt hela tiden annars.
04.00 började vi krysta och 04.49 var våran skatt ute.

Såklart ville hon inte skrika ordentligt i början så Thommy tog med sig lilltjejen ut för att få liv i henne.
När de väl gått ut ploppa vi ut moderkakan, det sa plums så var den ute. Läskig såg den ut iaf, Marie höll upp den så jag fick se. Hua! Där i hade Freja tillbringat nio månader.

När Thommy kom tillbaka med vår ängel la de henne på mitt bröst och hon fick söka till sig bröstet för första amningen. Som funkade super!
Kände mig helt omtumlad, magen var helt plötsligt och nu hade jag en bebis på bröstet. Vår bebis! Min och Thommys.

Fick sy nått stygn, inte för att jag spruckit utan för en bristning som barnmorskan sa. Läskig känsla när man känner hur nålen går igenom fast man inte känner något smärta. Galet läskigt.
Efter det fick vi fika och en rosa nål som skulle upp på tavlan.

Nu var det dags för skifte för alla barnmorskor och sköterskor. Fick in två nya som ville att jag skulle kissa så de visste att allt funkade som det skulle. Och det var då inget problem, så de skjutsade upp oss till BB. Skickade några sms och ringde nåra samtal för att berätta att hon kommit.

När jag väl tänkte tillbaka på förlossningen i nåra veckor fick jag ångest och allt vart jätte jobbigt. Det var nog för jag om ihåg smärtan så väl. Men nu gläds jag enbart åt den, jag vill göra det igen! Ge Freja ett syskon som hon kan glädjas åt!



Min älskade skatt!
Freja Vera Marie Johansson Norgren
4020g och 48cm kl.04.49